Ångest...

Skolan närmar sig med stormsteg. Ångesten och den stora klumpen i magen växer sig större för varje dag...

Seriöst. Jag måste få klaga ur mig lite här nu. Jag mår verkligen inte bra. Inte när det gäller skolan. Inte när det gäller andra saker heller. Inte ens när det gäller mig själv. Självkänslan har slutat existera, och min bantning går stuprätt åt helvete. Visst, jag är inte så överviktig som jag skulle kunna vara, men det hindrar inte det faktumet att jag ändå är det. Och jag mår dåligt av det. Vill göra något åt det, men... mat är min tröst i allt skit i världen. Jag älskar mat! En vällagad måltid med ett glas cola.. mmh, det är höjdpunkten på dagen! Och jag hatar att det är det... Vill inte äta så jävla mycket som jag gör. USCH!
    Sitter fast i en jävla cirkel... runt runt runt, kommer varken upp eller ner, bara runt runt... Mår bra, något händer, skit. Mår bra, något händer, skit. Mår bra, något händer, skit. Och när jag säger "Något händer" så är det allt ifrån att jag måste ta mig till skolan på morgonen till att min värld rasar samman... vilket ungefär är samma sak. Jag är SÅ felplacerad i min skola. Och den enda som lider av det är jag... och er andra som får höra mig klaga om det såklart. Ledsen för det. Nej men... jag blir trött på att kämpa varje dag, trött på att nå upp till det där "Mår bra" stadiet varenda jävla dag, för att jag vet, jag vet att snart händer något igen och då är jag där igen. Skit...

Mitt pyssel gör mig glad. Rasmus gör mig glad. Hundarna gör mig glad. Mamma och pappa gör mig glada ibland också, men ibland inte. Att umgås med en vän ibland gör mig också glad. Att köpa saker och planera fungerar också ibland... men samtidigt inte. 

Jag balanserar på eggen på pappas fina kökskniv. Med min dåliga balans så faller jag snart ner...